Leopard 

 

Panthera pardus

 

Den här katten som sägs vara den kattigaste av dem alla, har verkligen magi i dess uppenbarelse. När man spårar efter den, verkar det som om den varit överallt, men ändå syns den ingenstans. När man har tillräckligt med tur att väl få se den blir det så intensivt att när den är borta lika plötsligt som den kom, känns det som om tiden har stått stilla. Men faktum är att leopardens osynliga uppenbarelse är ett evolutionärt avancemang. Under lång tid har leopardens päls visat sig vara det ultimata kamouflaget, förklädd till osynlighet. Inte att glömma är att de flesta av leopardens bytesdjur är färgblinda så förklädnaden funkar lika bra i gråskala.

Leoparden är en sann överlevare. Den kan leva i kall hög terräng vid 5000 m höjd, i ökenområden, regnskogar, savanner och sist men inte minst i stadsförorter och jordbruksområden. Hur? Den är extremt anpassningsbar och en opportunist. De flesta människor tänker sig nog leoparden som en stor predator som dödar och äter stora betande djur på savannen, det är den bilden vi är vana vid från TV. Men leoparder är fortfarande vanliga, och de flesta av Afrikas leoparder lever inte i den typen av savann. En leopards hemområde beror på tillgången till föda; finns mycket föda behövs bara ett litet hemområde. Den klassiska savannen vi vanligtvis ser i TV har den högsta biomassan of bytesdjur och leoparderna kan därför bli många på grund av små hemområden. Dessutom, för ett TV team är det också lättare att övervaka leoparder i det öppna landskapet speciellt då leoparden inte rör sig over så stora avstånd inom deras små hemområden.

Men leoparden klarar sig lika bra i andra typer av habitat, som  nämnts ovan, med skillnaden att hemområdet kommer bli mycket större för att täcka in ett minimum med bytesdjur, och bytesdjuren är smådjur istället. Leoparder är sanna opportunister och äter vad som helst de kan döda. Smådjur som råttor, apor, fåglar och väldigt små antiloper är vanlig föda för leoparder. Och bor de i närheten av människor kan de lika gärna ta hundar och getter. Sammanfattningsvis kan sägas att leoparder äter i stort sett allt som rör sig och klarar sig i stort sett överallt. Detta gör leoparden till den minst hotade katten på den Afrikanska kontinenten.

Från ett annat perspektiv, hotas den av lokal utrotning och denna trenden ökar över hela Afrika. Huvudsakligen upplevs den som ett hot av jordbrukare då den äter deras getter och ungboskap och därför dödas leoparden genom att köttbitar dränks i gift och läggs ut. Många gånger avser jordbrukaren att döda hyenor med förgiftat kött och leoparden förgiftas samtidigt. Jordbruket sprider ut sig i snabb takt över hela Afrika och leopardens habitat fragmenteras kraftigt. Isolerade öar av små populationer av leopard tvingar, speciellt unga leoparder, att vandra långa sträckor över farligt jordbruksland för att finna en partner eller att etablera ett nytt eget hemområde och riskerar då att dödas. I ett scenario som detta är mycket av dagens forskning om att finna hur stort hemområde en leopard behöver i respektive typ av habitat, hur den rör sig och använder hemområdet och hur vi kan underlätta leopardens överlevnad genom att balansera så att konflikten med människor minimeras.

Ett exempel på detta är den forskning jag gjorde i Kenya. Runt omkring och mellan de två skyddade naturområdena Mt Kenya och Aberdares finns idag intensivt jordbruksland. Leopardernas hemområden sträcker sig utanför dessa nationalparker och katterna vandrar också mellan dem. Ungefär i mitten mellan Mt Kenya och Aberdares finns ett nyetablerat privat reservat som heter ”Sangare Ranch Conservancy” som skapades av markägaren för att skydda den naturliga buskskogen och dess vilda djur för framtiden.

Hur viktiga är dessa små privata tillskott av reservat för bevarandet av stora predatorer? Hur stor är aktiviteten av leopard i ett litet reservat som detta? Detta är frågor som inte bara personen som redan har skapat ett reservat vill veta när han övervakar det, utan kanske viktigast är frågorna för dem som funderar på att donera och omvandla sin mark till ett reservat. Det är svårt att mäta leoparders aktivitet, helt enkelt för att den är skygg och nästan omöjlig att se och mest är aktiv på nätterna. Man kan sätta upp många kamerafällor men det är dyrt, och i bebodda områden finns även risk för stöld.

En metod är att spåra leoparderna och samla statistik över spår och spillning och även tar prover av spillning för DNA identifiering av individer. Detta är också dyrt men väldigt effektivt därför att i framtida övervakning i spårningsprojekt på samma mark man kan relatera nyfunna spår till den första studien av uppmätt aktiviteten. Man slipper då nya DNA analyskostnader. Sättet man spårar leopard på för detta ändamål måste standardiseras så det blir jämförbart, men hur man kan finna en bra och effektiv spårningsmetod var inte känt tidigare. Man vill såklart inte slösa bort för mycket tid och resurser på att spåra utan att få det mesta ut av det.

Jag undersökte en spårningsmetod som bevisades fungera utmärkt i denna typ av habitat och jag kom fram till att denna typ av reservat har väldigt hög aktivitet av leoparder vilket visar hur viktiga de är som säkra ytor att ingå i deras hemområden eller när leoparder lämnar sina föräldrar för att finna egna hemområden eller partners. Mitt arbete kan läsas i en publicerad forskningsartikel, se under ”Publikationer” till höger.

 

Copyright Henrik Svengren 2014 - All rights reserved

 

 

See this...

 

 

Hem »

 

Galleri »
ett urval av bilder

 

Om mig »
hur det hela började till idag

 

Publikationer »
och utställningar

 

Kontakt »

info bildköp

 

- - - - -

 

Bongo »

 

Leopard »

 

De Brazza's »

svengren.se